Etikettarkiv: läkare

Läkaren tvingade henne att skaka hand

När läkaren ville skaka hand vägrade patienten. Detta gjorde läkaren rasande och tvingade till sig ett handslag. Nu har läkaren anmälts till Diskrimineringsombudsmannen skriver Sydsvenskan.

Mannen jobbar som överläkare vid Lunds universitetssjukhus. Incidenten inträffade i slutet av maj när en kvinnlig patient på grund av trosuppfattning inte ville skaka hand med läkaren. Enligt anmälan till DO gjorde detta läkaren rasande.

Läkaren skrek åt patienten och tvingade henne att skaka hand, uppger Sydsvenskan.

Nu står ord mot ord.

Verksamhetschefen vid den klinik där läkaren är aktiv, säger att inget fel har begåtts.

Istället kan extra problem ha uppstått då läkaren inte hann träffa patienten i tid, vilket gjorde att tolken inte kunde närvara.

Det var bara patienten och hennes make närvarande. Så då står ord mot ord. Jag tror inte man kommer fram till vem som har felat mer än att det var fel att tolken inte var närvarande, säger verksamhetschefen till Sydsvenskan.

Men påpekar samtidigt att det är självklart att patienter inte ska behöva hälsa på läkare om de inte vill.

Läkaren har anmälts till Diskrimineringsombudsmannen.

Artikel kommer från Läkaren tvingade patient skaka hand

Annonser

ADHD – DIKT

Denna fina dikt har Moniqa skrivit. Hon är en av de som har kommenterat angående att min son har ADHD. Att leva med ADHD.

Missförstådd, hånad och skör
du går genom livet och stör
Koncentrationssvårigheter och DAMP
ger en inre ständig kamp
Intrycken flödar i aldrig sinande ström
Trots otaliga försök får du aldrig beröm

Din attityd kan verka kaxig och tuff
Men är din osäkerhets bedrägliga bluff
Inuti ett vilset barn med ömhetstörst
Söker bekräftelse när oredan är som störst
Se min kreativitet och glöd
istället för att banna mig i min nöd!

När ska andra någonsin förstå
De säger: – Du kan bättre än så
om du bara lägger manken till
och försöker sitta still.
Att just detta är ditt problem
ger födelsen av detta poem.

Från gryende morgon till slumrande kväll
Du gör ditt yttersta för att vara snäll
Din levnadsram behöver vara stram
din oro lugnas av värmande kram
Missförstådd, hånad och skör
Du går genom livet och stör

Måste verkligen säga att det där var en riktigt fin dikt. Hoppas att fler uppskattar den lika mycket som jag gjorde.

Dagens ordspråk: Språket är inget problem

Språket är inget problem för medicinska specialister. Kirurger och narkosläkare talar ändå inte med sina patienter.

Dagens ordspråk: Det är inte antalet

Det är inte antalet nervösa sjukdomar och patienter som har stigit utan antalet läkare som är i stånd att studera sjukdomarna.
//Anton Tjechov (1860-1904.

Att leva med ADHD

Jag kan ju börja med att förklara vad ADHD är för något, alla vet ju inte det.

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Många med ADHD har problem med vissa sinnesintryck. (kopierat från vikipedia) Läs resten här. Vad är ADHD.

Nu kanske ni undrar om jag själv har ADHD eftersom jag skriver ett inlägg om det. Nej det har jag inte men jag har en sjuårig son som är diagnostiserad det. Har själv inte kollat om jag har det, då det ofta kommer från någon av föräldrarna.

Min son fick diagnosen för ca ett år sedan, efter många besök hos olika psykologer och andra läkare. Vi hade länge förstått att han var lite egen och inte som alla andra barn på dagis. Han bråkade och slogs och lyssnade inte alls på vad dagisfröknarna eller någon annan på dagis sa. Han var väldigt aktiv hemma och bråkade mycket med sin stora syster som är 2 år äldre.

Han bråkade så mycket och gjorde allt man inte får så vi knappt orkade med det, men man måste ju stå ut i alla lägen för sina barn. Han kasta saker på oss, skrek på oss och kallade oss en massa dumma saker. När man sedan fråga han varför han gjorde så, så svara han enkelt ”jag vet inte”. Detta liv fick vi leva med i många år, försöka att få en familj att fungera samtidigt var inte lätt.

Numer lever inte jag och barnens mamma tillsammans längre, det har dock inget med sonens sjukdom att göra.  Efter att ha fått börja äta sin medicin (Ritalin) sen ett antal månader tillbaka så är han en helt underbar son som sällan bråkar eller kastar saker omkring sig. Han lyssnar på vad man säger åt han och gör för det mesta vad han blir tillsagd (han är ju dock bara ett barn som alla andra).

När han började ta sin medicin så blev han väldigt förvånad själv, han märkte själv att han blev en helt annan och lugnare person än vad han var innan. När vi frågade honom hur det kändes efter att ha fått börja äta medicinen så sa han helt lugnt ”Nu finns det inte några röster i min hjärna som säger åt mig att göra en massa dumma saker”.

Ni kan ju gissa hur glad man blir när ens sexåriga son säger en sådan sak. Då han verkligen själv förstår att medicinen hjälper, han har dock svårt för att svälja kapslarna så han får medicinen i lite kräm varje gång. Det är bara att lägga lite kräm på skeden sen öppna kapselen och hälla ut det över krämen och sen lite kräm över det.

Han tar sin medicin utan några problem, han tar sin medicin två gånger per dag och han kommer ihåg när han ska ta den. Han känner av när han börjar bli stirrig och kommer då och frågar om det är dags att ta medicin snart.  Visst kändes det jobbigt att få höra att han hade ADHD, men samtidigt var det en lättnad då vi visste att vi kunde få hjälp och på ett annat sätta förstå varför han var ett sådant problematiskt barn.

Som jag skrev innan så mår han nu bra och tar sin medicin och lever ett helt normalt liv som alla andra barn. Han är busig som alla andra, han bråkar som alla andra och gör precis allt som alla andra barn för när dom är i den åldern. Jag är så lycklig över att vi fick en diagnos på han så han kunde få den hjälp han behövde.

Jag tycker att ni som har ett barn som inte verkar vara som andra barn i deras ålder och som är väldigt bråkiga och störiga och har svårt att koncentrera sig och så vidare tar kontakt med eran läkare och hör med dom om det kan vara någon störning av något slag, ADHD är ju bara en av alla tänkbara bokstavskombinationer man kan ha. Även ni vuxna som tror sig ha någon sådan här eller liknande sjukdom bör gå till sin läkare. Jag vet flera som har fått diagnosen som vuxna och som har fått ett mycket bättre liv efter dom fått medicin.

Nu kanske ni undrar om jag ska kolla om jag har ADHD eller något liknande då jag som barn var väldigt lik hur min son var innan han börja äta Ritalin. Svaret på det är att jag ska nog ta och försöka få en sådan utredning på mig själv, det är inte bara att ringa och säga att man vill ha en sådan precis. Så vi får se i framtiden hur det blir. Men jag kommer att skriva ett inlägg om det i så fall vid ett senare tillfälle.

Östergötlands sjuka sjukvård.

Hur är det egentligen med Östergötlands sjukvård egentligen. Kom och tänka på den saken igår kväll när jag hade krupit ner i ett långt varmt bad och låg och funderade på vissa saker i samhället. Men varför just Östergötlands sjukvård kanske ni undrar då. Vad har dom gjort, eller rättare sagt vad har dom inte gjort.

Det hela börjar med att jag fick lite ont i ryggen i september/oktober, nu tänker ni kanske att det får väl alla ibland. Ja visst är det så och det motsäger jag inte på något vis. Tiden gick och det blev bara värre och värre och tills slut började jag få ont när jag satt ner längre stunder också. Det blev svårt att sitta och titta på TV osv. Man tog sina värktabletter och det gick över och man tänkte inte mer på det för stunden.

Det onda fortsatte och fortsatte och tills slut fanns inget val än att uppsöka ”Farbror Dr” på min lilla vårdcentral. Han gjorde sitt, klämde och tryckte på alla tänkbara ställen på ryggen. drog med något på benen för att kolla känseln osv. Det hela sluta med att man fick gå hem utan någon större förklaring förutom att ”Det kommer snart gå över”. Tiden gick och det gick inte över och jag blev mer och mer orolig.

Det blev så illa så att jag nte klarade av mitt arbete utan fick sjukskriva mig några gånger för att vara hemma och ta det lugnt. Det fungerade bra till en början att vara hemma några dagar för att sen jobba några veckor Sen efter ett tag blev det bara värre och värre och värken började komma ut längst hela vänster benet ner till foten och gjorde så att jag inte kunde gå normalt.

Så sen i början av det här året har det varit så illa, äta en massa värktabletter för att kunna gå och jobba. Ett antal fler besöka till ”Farbror Dr” antingen för att få medicin eller för att få intyg att man inte klarar av att jobba då man redan har varit hemma en vecka från arbetet. Arbetsgivaren är säkert inte allt för glad åt det hela.

Men förr eller senare så måste man ju bli förbannad på ”Doktorn”, så jag sa åt han att nu får han fan försöka hitta vad det kan vara, han gjorde ännu en grundlig undersökning och misstänkte då att jag hade diskbråck. Han pratade en stund med mig om hur man rehabiliterar sådant med vanlig rehab träning samt skulle han skicka en remiss till röntgen.

Det hela skulle bara ta någon vecka, max tre veckor sa han glatt och sa att han åter skulle kalla mig efter att han fått informationen efter min röntgen. Själv försökta man ta sig hem efter besöket hos ”Doktorn” sakta och säkert, hade jäkligt ont efter att han varit och tryggt på ryggen.

Efter den väldigt långsamma promenaden hem som säkert tog 20 minuter (tar normalt 5 minuter) var man glad åt att det äntligen skulle hända något. Första veckan gick och inget brev kom med posten, andra veckan gick och inget kom osv. Själv försökte man jobba medan man vänta, blev två eller tre sjukskrivningar på kort tid. Men igår kom äntligen det efterlängtade brevet från röntgen avdelningen.Efter hela sex till sju veckors väntade.

Det första jag tänkte när jag såg att det var från dom var ”Hur jäkla länge ska jag nu få vänta på en tid”. Öppnade upp pappret så fort som möjligt och blev väldigt förvånad faktiskt när jag såg tiden för mitt kommande besök. Tro det eller ej men jag fick tid redan nästa vecka. Ibland kan man bli förvånad av sjukvården.

Så nu går man bara och väntar på att få komma dit, så dom kan få kolla vad det är för fel på min rygg. Nu är jag verkligen less på den här värken och vill kunna leva ett normalt liv igen. Livet har varit ganska smärtsamt dom senaste åtta månaderna kan jag lova. och det är så man nästan har tappat livsgnistan.

Jag menar inte att det är läkarens fel, röntgens väntetider, eller någon annans. alla har vi nog en stor del av kakan i det hela. Men jag måste i alla fall ge en inblick i hur det är att vara sjuk och hur det fungerar i Östergötlands län.