Vilket är värst ? – Av Emelie

Detta inlägg är inte skrivet av mig ”Reflekterat” utan av Emelie. Har hennes medgivande för att posta detta hos mig. Ni finner hennes egna blogg här Emelies vardagsbektraktelser. Hon är enligt mig en mycket bra skribent som flera borde följa.

Jag kan ibland fundera på vilket som är värst, av två dåliga såklart, de stora orättvisor som vi ser mellan män och kvinnor (i fråga om löner, uttagen föräldraledighet, eller platser i parti och företagstoppar) eller de osynliga strukturerna som ligger bakom allt annat.

För ärligt talat jag är hellre lågavlönad än använd som ett frikort. ”Titta, nu har vi en kvinna med”. Jag vill vara med för att jag är kompetent, och det vet jag att jag är. Frågan är bara hur kompetent en kvinna måste vara för att verkligen vara kompetent, för att få tävla på männens villkor. Jag hör till de feminister som vill vara kvinna och vill vara stolt över det. För lite sen skrev Elin Grelsson om Ebba Witt-Brattströms(som också ville kallas kvinna) nya bok och skrev att hon inte vill kalla sig kvinna och vill upplösa könsbegreppet. På ett plan kan jag hålla med henne och samtidigt har jag äntligen efter långa tonår blivit stolt över att vara kvinna.

Bara för att jag är kvinna vill jag inte bli använd som ett rättfärdiggörande. På samma sätt som detta sker med kvinnor så sker det med ungdomar, invandrare och andra grupper som inte har en maktposition i samhället. Detta gäller givetvis inte alla. Det vore magstarkt att påstå att alla som inte står i maktens centrum är där för att ge makthavarna lite extra goodwill, många är där på grund av sin kompetens. Alldeles för många används dock som frikort.

Så tillbaka till frågeställningen som inledde den här bloggen. Vilket är värst? Jag tänker så här; det finns en del saker som man med politiska styrmedel kan åtgärda ex. kvinnors löner och diskriminering i arbetslivet på grund av kön. Sådant går att styra också utan att nedvärdera kvinnors kompetens. Det finns andra saker som är svårare att rå på t.ex. hur samhället ser på kvinnor. Fortfarande lever det kvar en bild i vårt moderna svenska samhälle om att kvinnor står för känslor och hysteri(dvs. vi är det svaga könet) medan männen skulle stå för det rationella. Hittills har det varit kvinnorna som ska förändra sig – bli mer rationella. Men hur vore det om männen tilläts känna, om samhällsklimatet öppnades för känslor istället för att stängas för dem. Då skulle kanske också samhället bli mer medmänskligt. Det är en av mina teorier i alla fall.

Så slutsatsen är att de synliga orättvisorna faktiskt är lätt att göra något åt, i alla fall i jämförelse med de tankestrukturer som byggts upp över generationer. På ett sätt kan jag då tycka att de orättvisor som går att ta på är värre. De borde inte finnas längre, de borde tillhöra en annan tid. Kanske finns det bara en väg, trots att jag tycker om att vara kvinna, och det är att upplösa könsbegreppet lite a la Paulus som säger ”Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna alla är vi ett i Jesus Kristus”. Så önskar jag att världen såg ut och att jag samtidigt fick vara stolt över att vara kvinna. Det verkar inte fungera. Vad fungerar? Hur blir världen ett, med jämlikhet som högsta ideal?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s