Alkoholens fördärv

Nu är det dags igen för mig att skriva av mig lite efter att ha läst ett reportage på Alltombarn – Sara kom bakfull till sin förlossning. Länken till det reportaget hittade jag på Expressen.

Efter att ha läst hela reportaget så tänkte jag tillbaka på den tiden då jag själv drack väldigt mycket. Jag levde då i ett annat förhållande än det jag gör idag. Jag träffade mina barns mor när hon var 17-18 år gammal. Jag var ungefär 25 år gammal själv och relativt nyskild. Jag hade då inga större problem med alkoholen utan var ute och festa som dom flesta gör i den åldern.

När hon var 19 så födde hon vårat första barn, det var en välskapt liten flicka som kom till jorden. Vi flyttade till en större lägenhet och det var väl egentligen då allt började. Kanske var det på grund av all stress av att ha en liten nyfödd hemma som gjorde att min konsumtion av alkohol blev större och större med tiden. Det hela smög sig fram och inte många visste om att jag drack.

Två år senare så fick vi ett barn till, denna gång var det en liten grabb som titta ut. Livet gick vidare som det brukade förutom att nu började intaget av alkohol bli större och större. Kvällarna blev längre och längre och man sov mindre och mindre per natt. Jobbet sköttes snyggt och livet gick vidare.

Jag själv tyckte ju inte att jag hade några alkohol problem. det var ju bara ”några öl” hette det så snyggt. Det blev ”några öl” varje kväll och förhållandet gick sämre och sämre. Jag försummade mina barn mer och mer och orkade aldrig följa med och göra något roligt med dom. Om dom ville åka till farmor eller morfar eller någon annan över en helg så följde jag aldrig med. Barnens mamma fick allt följa med för att sköta dom, medan jag själv var hemma och drack ”några öl” och surfade på Internet och spela spel.

Som ni säkert förstår så orkade inte barnens mamma med förhållandet efter att ha gjort allt hon kunnat för att få mig att sluta dricka. Trångsynt som man var så insåg man ju aldrig själv att man hade problem med alkoholen. Det hela slutade som ni säkert förstår med att vi separerade.

Flyttade hem till en kompis ett tag tills jag fick en egen lägenhet. Livet flöt på och alkohol intaget var det samma och inget förändrades. Man gick upp på morgonen vid ca 04:30 gjorde sig i ordning och stack till jobbet, efter jobbet var det raka vägen till systembolaget för att inhandla dom där ”några ölen” som bara blev fler och fler med tiden. Kvällarna blev längre och längre och man orkade knappt upp dagen efter.

Fick efter några månader tag på en egen lägenhet som jag snabbt flyttade till. Nu var man ensam och ingen visste vad man gjorde, drickande blev bara värre och värre och ibland låg man totalt utslagen på soffan när väckarklockan ringde på morgonen. Det var ju bara att försöka snygga till sig lite och ge sig iväg till arbetet och hoppas att dagen skulle flyta på bra.

Livet var enkelt och enskilt, slöt mig mer och mer i min egna lilla värld. Träffade endast de få vännerna jag hade kvar när det var dags för fyllefest. Annars hade jag bara kontakt med dom via MSN, ICQ och SMS. Visst skötte jag mig när jag hade mina barn (dom helgerna jag hade dom). Inga öl eller något som hade med alkohol att göra då.

Alkoholen hade snart tagit över hela mitt liv och allt kretsade runt det. Det första jag gjorde efter att ha slutat jobbet var ju att åka till systembolaget och inhandla ölen för kvällen, mat struntade jag i för det åt jag ju på jobbet.  Det gick så långt så att barnens mamma sa åt mig att nu var jag tvungen att göra något åt mitt liv om jag ska ha barnen något mer, för jag var i så dåligt skick.

Med hennes hjälp kontaktade jag ”Beroendekliniken” i den stad jag bor och fick tyvärr vänta ett tag på ett första möte. Jag visste nu att något var gång i alla fall, livet fortsatte som det tidigare sett ut. Sen en dag hände det som inte fick hända. På ett besök hemma hos barnens mamma blev vi osams och det blev en massa tumult så att polisen fick komma dit. Som tur var så var jag nykter den kvällen, men fick dock snällt följa med till polisstationen i alla fall.

Jag tänkte att det här skulle nog lösa sig rätt så snabbt, men väl där nere på stationen så kom dom med en massa anklagelser, som ”Ringa misshandel” och ”olaga hot” och jag fick sitta anhållen i ca 17 timmar. Det hela slutade med att när jag släpptes gick raka vägen till systembolaget igen och köpte på mig en massa alkohol och gick hem. Sjukskrev mig och låg nog nästan hemma en hel vecka och var full.

10 dagar efter att jag suttit anhållen så hade jag ett möte på beroendekliniken och det var där som livet började ta form igen. För att få hjälp av dom så fick jag lova att försöka hålla mig nykter och komma på avtalade möten. Jag gick på alla avtalade möten, höll mig nykter och tog tag i mina problem i livet. Man undrade ju själv hur det skulle gå, veckorna blev till månader och livet rullade på bra. Skötte mitt jobb, drack ingen sprit på flera månader. Träffade ny flickvän och livet såg bara ljust ut.

I dagens läge så bor jag med min gravida flickvän och barnet väntas komma nu i sommar. Alkoholen är en liten del av mitt liv nu. Visst kan jag dricka några öl framför TV:n när jag känner mig sugen. Ibland åker jag över till någon vän och tar några öl. Men det är verkligen en stor skillnad på intaget av alkohol i dagens läge mot vad det var förr.

Alkohol kan lätt förstöra en persons liv, även dom man inte tror dricker kan ha sina egna problem det. Mitt liv förr var fyllt med massor med lögner och allt möjligt när det var dags för ”familjemiddagar” eller när någon släkting fyllde år eller något liknande. Jag var aldrig med på något sådant då jag såg ett tillfälle för att vara för mig själv och dricka. Man skyllde på allt möjligt för att slippa följa med. Allt för att få vara en stund för sig själv.

Just nu är jag inte rädd att falla tillbaka i mina gamla problem, men visst tänker man över saken lite då och då. Dom säger ju att en alkoholist alltid är en alkoholist. Fast något jag saknar är mina möten, tror jag ska försöka att få komma tillbaka och gå på dom igen. Det är en lättnad att sitta och prata med andra som själva har varit i samma situation som en själv. Ingen som ser ner på en eller klagar på en, alla har ju eller har haft samma problem så dom vet hur det är.

Det här var lite om hur ett liv kan förstöras med alkohol. lite om att varje människa kan komma tillbaka till ett normalt liv bara man själv vill. Man kan inte bli hjälpt så länge man inte inser att man själv har ett problem med alkoholen. För mig tog det många år att inse att jag hade problem, så trångsynt man är ibland alltså.

Annonser

2 responses to “Alkoholens fördärv

  1. Pingback: Tweets som nämner Alkoholens fördärv « Reflekterat – Återspegling av samhället -- Topsy.com

  2. Trist att ingen kommenterar en sådan här allvarlig sak

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s